Min lilla Myra

Just nu känns det som att Myran är det som håller mig uppe. Den hästen är så tillgiven, mjuk och jag vet inte vad. Hon vill alltid göra sitt bästa men har trots det humör. Ett humör som enligt Ritha gör att hon kan gå längre än vad jag förväntade mig när jag köpte henne. Igår var vi i grustaget och tränade våra hästar. Just nu är ju Myran inne i en mycket tjafsig period. Hon började direkt med att kasta upp huvudet mest hela tiden för att tala om för mig - detta kan inte jag. Visserligen ställer jag högre krav på henne nu men inte mer än hon klarar vilket hon bevisade när jag satte på gramanen. Vi hade inte så lång tid på oss att rida för jag hade ett kundbesök på kvällen och jag kände att jag måste få henne att släppa. Som vanligt med min lilla smitare, när hon förstod att gramanen var där så sa hon -ja,ja jag kan ju det här men jag hade ju inte lust idag. Så sedan gick hon kanon, även i galoppen. Hon släppte efter fint i båda varven och gjorde en helt okej ökning i trav.

Flytten närmar sig med stormsteg. Varje morgon när vi vaknar så tänker vi på en framtid med en bra vedpanna i källaren som gör att vi inte behöver vakna i ett svinkallt hus som här. Det är nog en av de saker vi längtar mest efter just nu om man bortser från ungarna förstås. Självklart ska det bli underbart att äga ett hus igen. Här har varit så jobbigt när man har tänkt framåt, vill ju inte lägga pengar och tid på ett ställe som man inte äger. Nu har vi långa tuffa dagar framför oss med flytten men det ordnar sig säkert på något sätt.