Larsabo

Nu är det vårt. Igår skrev vi på och betalade det sista. Vi åkte dit i lördags kväll, Dan och jag. Riktigt otäck storm hela vägen. Som tur var så hade vi Metriabilen eftersom Dan skulle till Göteborg och jobba på måndagen. Hade varit svårt att hålla oss kvar på vägen med volvon och trailer. Vi kom fram vid elvatiden på kvällen och kånkade in sängbottnar och köksattiraljer i blåsten. Somnade gott i ett varmt hus (inget som vi är vana vid).

Söndag morgon packade vi upp de få lådor vi hade fått med oss och sedan bar det iväg till Slöinge för att gratulera vårt äldsta barnbarn, Pontus fyllde 10 år (var tog de åren vägen). På eftermiddagen satte vi oss i bilen och styrde mot Larsabo igen. Amanda åkte med oss och Anna-Karin och Robin kom efter i sin bil. Vi var lite nervösa för vad Anna-Karin skulle tycka om vår nya gård men det var bara positivt så det hade vi inte behövt vara. Anna-Karin och Amanda badade Jaccusi på kvällen och njöt i fulla drag.

Måndagen jobbade Dan i Göteborg hela dagen, inte så kul men inget att göra åt. Metria har ju stöttat oss i beslutet att flytta och skapat en ny tjänst till honom i Svenljunga-Mark så vi kan knappast klaga över att de ville han skulle vara en dag där. Anna-Karin, barnen och jag tog en lång skogspromenad och hittade underbara ridvägar, hur långt som helst på mjuka skogsvägar. På kvällen badade flickorna igen och Dan och jag plockade lite.

Tisdagen planerade och fixade vi så att vi kan ta dit smådjuren så fort som möjligt. Känns inte hemma förrän våra djur är med oss. Till Ullared för att skriva papper och betala på eftermiddagen och sedan en lång resa tillbaka till Dalsland igen. På vägen ringer Micke och säger att Pontus är dålig, ont i magen och feber. Jag ville bara åka dit men Micke sa att allt var under kontroll och att han väntade på operation för att de skulle se vad det var. Vi fick besked vid 1o på kvällen att operationen var över och att det var blindtarmen som var inflammerad så nu skulle han bli pigg igen. Skönt, det är så hemskt när barn eller barnbarn är sjuka.

Nu ska vi jobba på så att vi kan flytta härifrån närmare ungarna och till ett isolerat hus så fort som möjligt. Här är så kallt, hur vi än eldar så räcker det inte till. Vi hann bli bortskämda med värme på ett par dagar i ett vedeldat, välisolerat hus.

Kallt och blåsigt

Det blåser mycket just nu. I natt blåste det så vi var tvungna att stänga fönstret och det är inte kul. Då blir det varmt i sovrummet och det gillar jag inte men av två onda ting så var det det som vann. Lilla Molly fryser rejält när hon går ut. Jag fick ett litet täcke till henne av Ritha, av någon konstig anledning som jag inte förstår så fick jag förlänga det under magen och bredda det runt halsen men för övrigt så satt det kanon. Hon gillar inte det men man ser att hon inte fryser lika mycket när hon är ute.

Allt krånglar just nu, varje gång vi tror att vi har en plan så är det något som vänder upp och ner på den. Idag vet jag ingenting om hur när och varför känns det som men det kommer väl säkert att ordna sig, det gör ju det på något konstigt sätt. Det vi säkert vet är att vi ska till Pontus på söndag och fira hans 10-årsdag (var tog de 10 åren vägen?), sedan ska vi till gården, Anna-Karin och barnen ska följa med och stanna till tisdag kväll tror jag. När vi äntligen hade den planen klar så ringde Dans chef och sa att han måste vara i Göteborg hela dagen på måndag. Efter lite bestörtning så sa vi, okej det får gå. Ungarna och jag stannar och pysslar på gården och han sticker upp och jobbar över dagen. Efter det så tänkte vi att vi skulle få till ett möte med banken för att avsluta husköpet när vi ändå är nere, men inte ska det gå smidigt inte. Vår bankman är uppbokad och kan inte förrän onsdag. Då måste jag vara tillbaka för att jobba. Så hur vi än vänder oss så har vi rumpan bak. Men som sagt, vi löser det på något vis.

Igår blev det bara en liten tur på Myran. Kom iväg sent och det mörknar snabbt nu på hösten. Min lilla madam är verkligen inne i en tjafsperiod just nu. Det var tur att jag hade gramanen för hon hoppade jämfota varje gång jag ville att hon skulle gå undan för vänster skänkel. Vet inte vad det är som hon tycker är så jobbigt, andra hållet är inga problem. När vi kom tillbaka till stallbacken så kom Ritha och hjälpte mig. Hon tog det från marken och bara bad henne att flytta sig undan hennes hand och det tyckte inte Myran var kul alls. Hon tom sparkade en kospark mot hennes hand för att slippa undan. Men Ritha är duktig så givetvis vann hon och så helt plötsligt så går det jättebra att flytta sig. Jag tränade i ett par omgångar på stallgången och har i läxa att göra detta varje gång hon står uppbunden nu. Hon gillar inte det men det gick rätt bra till slut. Nästa gång jag rider ska vi kolla hur och om jag använder mina sporrar, Ritha frågade och jag vet faktiskt inte så hon skulle som sagt hjälpa mig nästa gång. Kanske jag behöver längre, kortare eller bara använda dem annorlunda, vi får se. Tur att jag har den bästa tränare som finns, tack min vän.

Nu tar det sig i galoppen

Min lilla Myra

Just nu känns det som att Myran är det som håller mig uppe. Den hästen är så tillgiven, mjuk och jag vet inte vad. Hon vill alltid göra sitt bästa men har trots det humör. Ett humör som enligt Ritha gör att hon kan gå längre än vad jag förväntade mig när jag köpte henne. Igår var vi i grustaget och tränade våra hästar. Just nu är ju Myran inne i en mycket tjafsig period. Hon började direkt med att kasta upp huvudet mest hela tiden för att tala om för mig - detta kan inte jag. Visserligen ställer jag högre krav på henne nu men inte mer än hon klarar vilket hon bevisade när jag satte på gramanen. Vi hade inte så lång tid på oss att rida för jag hade ett kundbesök på kvällen och jag kände att jag måste få henne att släppa. Som vanligt med min lilla smitare, när hon förstod att gramanen var där så sa hon -ja,ja jag kan ju det här men jag hade ju inte lust idag. Så sedan gick hon kanon, även i galoppen. Hon släppte efter fint i båda varven och gjorde en helt okej ökning i trav.

Flytten närmar sig med stormsteg. Varje morgon när vi vaknar så tänker vi på en framtid med en bra vedpanna i källaren som gör att vi inte behöver vakna i ett svinkallt hus som här. Det är nog en av de saker vi längtar mest efter just nu om man bortser från ungarna förstås. Självklart ska det bli underbart att äga ett hus igen. Här har varit så jobbigt när man har tänkt framåt, vill ju inte lägga pengar och tid på ett ställe som man inte äger. Nu har vi långa tuffa dagar framför oss med flytten men det ordnar sig säkert på något sätt.

Dagarna går

Flytten närmar sig med stormsteg. För första gången sedan jag kom upp hit så har jag givetvis fått en massa jobb. Tacksamt för ekonomin men tiden! hur ska detta gå? Ja, på något konstigt sätt så går det. Vi letar efter någon som kan köra ett lass åt oss och har fått ett tips nu av storasyster som helt klart ska kollas upp. Vore underbart att ta i princip allt på en gång. Förra gången höll vi på att köra i 4 månader med trailer, inte kul. Ska bli härligt med ett fräscht kök. Vi har ju bara varit där en gång så vi vet egentligen inte så mycket om huset så vi borde veta. Men en sak vet jag - detta blir bra. När vi kommer dit så kan jag sticka ner till ungarna och söstra mi över dagen om jag har lust och tid. Ska bli underbart.

Jag red Myran i grustaget igår. Vet inte vad som har hänt men hon var inte helt kul kan jag säga. Huvudet upp i luften mest hela tiden, som tur är var min räddande ängel med på sin häst annars vet jag inte hur jag skulle löst problemet men med hjälp av Ritha så gick det så klart och blev riktigt bra till slut. Men det blev många varv på volten innan Myran slutade slåss med mig och insåg att matte har slutat släppa efter hur mycket jag än bråkar. Dan red henne i måndags och det gick kanonbra. Han får till galopperna också nu på ett bra sätt. Det är så härligt att se dem tillsammans, jag tröttnar aldrig på att titta på dem.

Så fina som de är på bilden är de när de är ute och rider på kvällarna. De är så duktiga med att klä på sig så att de syns - innan de ger sig ut på vägarna - min vän med sin Lotus och min älskling med min lilla Myra. Bra va!

Äntligen

Så har det äntligen hänt. Vi har köpt en gård. Att hyra var inte vår grej, känns så meningslöst varje gång man vill göra en förbättring eller förändring. Men som sagt nu är Larsabo vårt. Vi flyttar in redan om ett par veckor så som vanligt går det undan när det väl händer. Känns lite skrämmande att komma till en ny plats - igen. Men jag vet ju samtidigt att vi anpassar oss snabbt var vi än är (utom i Dalsland då förstås). Det kommer säkert att bli bra.

Tack vare att Ritha tog hand om alla odjuren så har vi tillbringat en helg med barn och barnbarn eller förresten mest barnbarn. De stora har haft sitt hela helgen så vi har fått den stora äran att ha de små. De växer så fort. Känns som igår mina egna var i den åldern. I fredags när vi kom ner så fyllde ju Amanda 7 år så det var fullt ös med gäster och presenter. I lördags var vi på Slöingeskolan på Öppet Hus, både Pontus (fyran) och Amanda (ettan) och Ronja (dagis) går ju där. Kul att se hur skolan ser ut idag. Den är verkligen fin och ungarna verkar trivas. Igår var vi på familjegudstjänst där Amanda var med och sjöng (miniorerna).

Iris har påbörjat att försöka fixa till min onda kropp. Känns lite ömt och stelt idag men fantastiskt bra att vi har kommit igång. Ska försöka att åka ner till helgen igen och fortsätta. Jag är så tacksam för att hon ställer upp med detta och jag tror verkligen på det. Hoppas så på att kunna rida min häst ännu bättre när det onda släpper. Jag tror iofs inte att Myran är lika glad för det men det är sådant en häst får ta.

Ritha har som sagt tagit hand om alla djuren och igår red hon dessutom Myran. Jag har väntat på att hon skulle få tid och lust att göra det för jag ville ha bekräftat det jag ser och känner när jag rider henne. Och, ja det stämde. En rakare och mer balanserad häst som dessutom är trevlig att arbeta med (fast det har hon ju varit hela tiden). Hon har sagt att hon har sett detta när hon har hjälpt mig med träningen med men kändes ändå bra att hon fick känna det också.

Strålande solsken

På morgonen var det strålande solsken och riktigt lockande att gå ut för en gångs skull. Kallt och klart i luften efter en mycket regnig och blåsig natt. Vi sover ju alltid med fönstret på vid gavel vilket hade resulterat i ett blött golv efter allt regn. Blåsten höll oss vakna en hel del i natt, Dan gick upp och hakade av fönstret för det slog av vinden så det small om det.

Men som jag sa, en strålande morgon, vi släppte ut de andra hästarna men Myran fick stanna kvar i stallet och vi gjorde i ordning henne för ridning. Som vanligt red Dan henne till grustaget och jag gick med hundarna. Min kondition blir bättre och bättre men jag tror att vi snart får se till att Dan börjar gå lite med (trots protester). När vi kom fram tog jag över Myran och vi började med att forma henne i skritten. Inte mycket protester idag inte. Efter säkert en halvtimmas skritt gick vi över till trav och det gick bara så bra. Hon var lite tjafsig i början men inte mycket mot vad hon brukar vara. Dan klagar som vanligt på mina dåliga vägar (med rätta), jag försökte jobba på det också samtidigt. Förhoppningsvis lite bättre för varje gång det också. För första gången lyckades jag hålla ihop henne i en ökad trav. Inte många steg men det var några som var förbaskat bra om jag får säga det själv. Jag tror det passar både Myran och mig bäst att rida på morgonen. Jag är definitivt starkare och piggare då och det verkade passa henne också bättre. Min största trötthetsperiod är ju vid fyra fem tiden och det är då jag brukar rida, vilket ju inte är så smart egentligen. Summa sumarum så är jag helnöjd med henne idag.

Dagarna går

Har inte skrivit på ett tag. Tycker inte livet är så kul just nu. Vi letar febrilt efter en gård neråt Svenljunga-trakten men det tycks inte finnas något för oss. Känns som att dagarna bara rinner iväg till ingen nytta. Myran gör framsteg för varje dag känns det som. Hon protesterar rejält emellanåt men när hon väl fattar vad jag vill så finner hon sig i det och knallar på igen. Dan har gjort stora framsteg i sin ridning tack vare att han rider henne varannan dag nu. Han börjar verkligen få känsla för hur hon går och hur han sitter och vad som påverkar henne på olika sätt. Det är riktigt kul att se de två utvecklas tillsammans. Jag jobbar fortfarande på att kunna åka ner till Halland och stanna en vecka så att Iris kan hjälpa mig med min onda kropp. Jag hoppas mycket på hennes behandlingar så att jag slipper åtminstone en del av värken. Känns att det börjar bli kallare också då krånglar leder och rygg ännu mer. Men som sagt så fort jag kan få ihop tiden så sticker jag ner till storasyster så hon får fixa till mig lite. Och då får jag ju dessutom vara med ungarna så det kan inte bli bättre. Längtar.