Myran o jag

Vilken morgon
Äntligen har vi tränat "på riktigt". Det är det enda sätt jag tycker är kul. Ritha hade träning hela dagen i Svanskog och vi passade på att utnyttja henne på deras fina bana. 7 mil att åka men det var värt varenda km. Jag har ju vilat ett par dagar från ridningen så både ljumsken och armen kändes okej. Ritha var mycket noga med att hela tiden kolla hur jag satt och hur jag använde armen så det gick kanonbra. Myran blir bara bättre och stabilare för varje dag som går. Problemet och fördelen med henne är att hon vill så gärna göra rätt. Inte så bra när hon gör vad hon tror jag vill innan jag har sagt till henne men å andra sidan så försöker hon hela tiden göra sitt bästa vilket gör henne till en myckket lyhörd häst. Igår var vi ju dessutom på främmande mark så hon var lite extra taggad vilket ju inte gör saken sämre precis. Det känns verkligen som att jag har lyckats med att göra rätt när jag rider henne för nu är det snarare vänster bog som vill flyta ut lite och det känns ju bra att hon byter för då vet jag ju vad det är jag håller på med. Förhoppningsvis ska Dan inom de närmaste dagarna hinna köra ner till grustaget och jämna till så vi kan få en "riktig" bana där. Nu bara längtar jag efter att jobba med henne igen. Bara förklädena blir färdiga så ska jag sticka ner till Halland ett par dagar så att Iris kan hjälpa mig med min gamla kropp som inte vill riktigt det jag vill. Dessutom har jag jackor att hämta på Horse Farm som ska broderas med sponsorer till RosenSparre gymnasiet. Kul. Sådana jobb gillar jag. Sist men inte minst (utan störst) så får jag ju dessutom möjlighet att träffa barn och barnbarn.