Jobbigt

Jobbigt med armen. Vill inte gnälla för jag vill ju verkligen att den ska bli bra. Men det är inte kul alls. Värk och jag får inte anstränga den på en ganska lång tid framåt. Har skött stallet när Dan har varit i Dalsland i tre dagar. Inte bra alls, sa sjukgymnasten. Sämre böj och sträck än förra veckan när den var nyopererad, borde varit tvärtom. Nu var jag tvungen att vara mycket rädd om den ett tag. Får inte rida, inte bära, inte mocka, inte göra något som är kul känns det som. Hade tänkt baka till helgen men det blir inget det heller. Jag hoppas verkligen att det var värt det i slutändan, just nu känns det inte så. Sjukgymnastik i Varberg två gånger nästa vecka för att försöka att få tillbaka rörligheten. Det positiva är att söstra mi tar hand om min skadade ljumske när jag ändå är på de hållen. Hon tycker det är bra att jag vilar den också ett tag under tiden hon jobbar för att den ska bli bra. Så vem vet - om ett par månader kanske jag är i skick som ny och då får vi väl börja om igen min lilla Myra och jag. Slutgnällt för idag.

Välkommen Emma

Så är hon äntligen här. Vårt senaste lilla barnbarn. Kom till världen idag kl 10,50 på Malta. Hon föddes med kejsarsnitt och det var nog en himla tur för hennes mamma. Det är egentligen tre veckor kvar men hon vägde redan 5 kg. Som jag längtar till Malta nu. Vill se henne nu meddetsamma.

Snön ligger vit på taken endast ............

Så kom den första riktiga snön igår. Här blev så vackert. Fölen for runt som tokingar i hagen. De fattade inte riktigt vad det var som kom ner från himlen och la sig som ett mjukt täcke. Myran passade på att visa sitt barnasinne så ett tag var det riktig racing i hagen.

Det blir så tyst och stilla när det ligger snö på marken. Dessutom ljusare så dagen känns längre. Jag önskar så att vi får en vit jul. Det är något alldeles speciellt.

Här går det lite sakta just nu på grund av min eländes arm men jag jobbar på så gott det går och hoppas att det var värt det i slutändan. Jag hoppas stackars Dan tycker det också för det är ju han som får ta allt stalljobb och bärande ett tag framöver. Myran tittar längtansfullt efter mig, jag tror hon skulle vilja komma igång igen. Det ser ut som att ungarna kommer i helgen, jag hoppas så att hon blir riden i så fall. Det förtjänar hon. Det är inte lätt för Dan att hinna med henne också mitt i alltihop med flyttandet. Men det kommer en tid för oss också. När min arm har läkt så ska jag förhoppningsvis kunna rida henne bättre. Jag tror att vi hade fått till det så pass bra innan vi la ner ridningen så vi ska kunna komma igång rätt snabbt igen. Här är så mycket hästar och hästfolk i byn och vi är redan lovade att använda en paddock. Så som sagt, vi kommer igen. Jag saknar det oerhört men ser också att just nu är det viktigaste att vi kommer på plats och får igång arbetet så att vi får in pengar så vi klarar oss. Trots allt så är ju djuren vårt intresse, inte vårt levebröd. Och jag ska se till att det går att kombinera så fort som möjligt.

Längesedan

Det har hänt en del sedan sist. Myran har fått nya skor, i fredags (081128) kom äntligen Henry hit och skodde henne. Han är fantastisk, inte många hovslagare skulle gått med på att stå i vårt "stall", men inget gnäll där inte. Han fortsätter gärna att komma hit och ta hand om henne. I torsdags opererade jag min arm, operationen gick bra men jag mår rätt så kasst efteråt men det går väl över. Värre var att sjukgymnasten sa att jag inte får bära eller överanstränga armen på 6 veckor, inte kul. Vet inte när jag kan börja rida igen, mycket tråkigt men nu ska armen bli bra så det får ta den tid det tar. Vi kommer igen min lilla Myra och jag. Dan fyllde år i november och jag igår så nu är vi ett år äldre också. Har varit så skönt att kunna fira födelsedagarna med ungarna. Det är så härligt att ha kommit närmare dem.

Grannarna har hälsat oss välkomna och vi har redan varit med på en träff med byalaget, vilken skillnad att komma hit mot när vi flyttade till Dalsland. Det är tråkigt - men tyvärr är vår upplevelse att Dalslänningarna är bittra och negativa. Här är en helt annan livsglädje. Vi har verkligen kommit hem igen. Det har även börjat droppa in lite jobb igen och jag hoppas att det tar fart ordentligt så vi kan klara oss ekonomiskt. Det har ju varit ganska tufft ett tag nu men jag tror att bara vi får klart allt på Ekeliden och kan börja satsa ordentligt på Larsabo så kommer vi på grön kvist igen.

Som ni ser på bilderna så har våra djur det helt fantastiskt. Eftersom vi är sista huset på vägen så kan de vandra fritt. De stortrivs det märks. Jag tror ändå att den som trivs allra bäst är Carmenzita, hon springer omkring på gården hela dagarna och ser ut som om hon äger stället. Hästarna är kanonsnälla vid henne och hon får springa i deras hagar också så hon kan inte ha det bättre.